Jag är hes. Hesare än vad jag var igår.
Det är alltid samma sak, det slår aldrig fel. Jag slappnar av för en stund och immunförsvaret tycks vara som bortblåst.

Denna vecka är inte schemalagd. Vi ska skriva klart vårt examensarbete är det tänkt. Läget är väl nästan under kontroll. Egentligen är det ganska kul, jag har bara så svårt att ta tag i det. Så mycket fix innan jag kommer igång. Tusen papper med anteckningar som sprider ut sig. Jag administrerar och J skriver. Bra fördelning.

Angående jobb så kan meddelas att beslutet ännu inte är fattat. Det lutar åt Vänerns pärla som Mariestad så fint kallas men det slutgiltiga beslutet är ångestladdat. Lyxproblem eller ej, det är fortfarande jobbigt.

Kalas igår med libanesisk mat och tre tårtor till efterrätt. Inte helt fel lördagsnöje med andra ord. Sen blev det utgång med tjejerna på stan. Känner mig fortfarande bedövad i öronen efter discodunket, men kul var det.

Appropå veckans stadieexamination så verkar det lovande, men man ska inte ropa hej.
Dessutom har vi fått jobb efter examen. Frågan är bara om vi ska tacka ja. Vi har ett par timmar på oss. Tur att vi är så bra på att bestämma oss...inte. Beslutsångest gånger 2 är en bra kombination.

Helt slut i huvudet. Måste bara få lägga mig och blunda lite. Men, det kändes bra idag i alla fall!

Då var det dags. Nu ska hjärnan vara skärpt fram till 5 och producera godkända svar så jag får jobba i sommar. Hoppas, hoppas, hoppas.
Ikväll kommer Dalarnas landsting och berättar om deras verksamhet. Dessutom bjuder de på macka. Perfekt.

Gick så bra på klinik idag. Kul att kunna känna att jag gjort framsteg sedan de första stapplande stegen mot att göra en fin, tät och funktionell krona.
Det ger lite mer självförtroende för sommaren i alla fall. Vi har redan fått en tidbok och de har börjat att planera in lite patienter åt oss. Då är det bara att se till att klara tentan imorrn. Egentligen är jag inte så orolig, det är bara ibland som nervositeten sticker till.

Vi har förresten börjar fundera på jobb efter examen nu. Som det ser ut nu så lutar det mest åt att börja jobba i Mariestad. Det är där vi jobbat förut på sommaren, och även i år. Kliniken är toppen och personalen fantastisk. Nu gäller det bara att vi bestämmer oss också.

Nu handla matsäck för imorrn, plugga det sista och sova gott till kvällen. Kanske först en glass i solen.

"Och vipps höjdes körglädjen ett par snäpp" som J sa när vi rullade hem de första metrarna från dagens sommardäcksbyte. Jag kan hålla med, det blev tyst och skönt.
Förutom det blir det plugg dagen till ära. Stadieexaminationen närmar sig med stormsteg och det är då lönen och arbetsuppgifterna för sommaren bestäms. 15 eller 20 tusen, sitta bredvid och titta eller göra själv? Det är nervöst. Aldrig förr har en tenta betytt så mycket. Får jag tillfällig legitimation i sommar eller inte?
Helgen kommer nog också bestå av akutplugg på receptskrivning, smärstillande läkemedel, diagnoser och antibiotikaprofylax.
På lördag ska jag och M orda middag för våra tjejer. Blir kul. Måste kika in lite lämpliga recept.

Fredagen den 13 var min födelsedag. Värmeböljan ville aldrig riktigt komma upp till norrland men jag log i alla fall. Dagen spenderade jag mig med att smörja mig torra flagnande hud och med att gå på stan. På kvällen överraskade familjen med att ha kört de 62 milen hit och stod plötsligt utanför dörren med paket och blommor. Paketen var toppen, som vanligt, och blommorna står sig fortfarande.
De stannade över helgen och lyckades damma ner golvet precis så mycket som Sandqvistar kan. Men, det är ju bara mysigt att vakna av vattenkokaren och yatzy-tärningar på morgonen.

Igår var det första skoldagen efter lovet och den dåliga känslan inföll sig nästa omedelbart. Idag blev känslan än mer påtaglig och jag jobbar numera aktivt för att hålla mig på avstånd och motståndskraftig mot Umeåsyndromet. Jag ska gå leende genom de sista veckorna till sommarlovet. Inte ens tänka på skola utom när det är alldeles nödvändigt.

Imorrn kommer tentaresultatet och klarar jag mig ska jag fira med fika på skolan eller kanske en glass. Håll tummarna!

Jag hade tagit på mig ansvaret att vara reseledare på Gran Canaria-resan. J var reseledare till USA. Det var nog först när vi väl kom fram som J förstod att mitt ledarskap inte skulle behövas. Det var ju trots allt charter, allt fixat och klart. Såklart jag visste det!
Precis som sig bör blev vi försenade på resan ner. Vi kom fram alldeles för sent för att ens reflektera över var vi hamnat. Det var hopp i säng efter att vår transferbuss släppt av oss i mörkret.

De första dagarna, eller jag menar alla dagar, ägnades åt lugn och ro och sol. J imponerade och föll snabbt in i charterturismens schema; upp, ut, sola, duscha, middag, sällskapsspel på balkongen och sova.
Vädret, för det ska man tala om, var toppen och brännan anlände, även på J. Nu är den iof på väg bort och golvet här hemma har små högar av hudrester, för att inte tala om lakanet.

Hemma igen är skönt men vi har fått blodad tand och planerar redan nästa resa.